Hejhej..

Blev en kort stund i skolan idag..

Skåpet gick väldigt fort att tömma.

Hade mest bara lösa papper som inte ens hörde hemma där, utan egentligen i sopkorgen.

Så det var bara ner med dom där.

Och så var det nyckel till låset för skåp som skulle lämnas tillbaka till sin handledare.

Sen var det bara att sortera i sin pärm och mapp.

Gick ganska fort det också.

Men det som tog mest tid var bänkarna.

Dom skulle skrubbas med svamp och disktrasa.

Det var inte lätt att få bort all blyerts streck, limm och målarfärg inte!

Skrubba så hårt så jag hade ingen känsel i mina fingertoppar till slut, så blev man så svettig också!

Men sen när jag var klar med mitt och hade lagt ner allt jag ville ta med mig hem så fick jag gå.

Precis innan jag skulle gå ut så mötte jag min handledare: men elaina, mår du inte bra?

- Hurså?

- Du ser helt slut ut.

- Jaa, jag har skrubbat så mycket så jag är helt slut.

Var alldeles blek också.

Så ringde jag till mamma så kom hon och hämtade mig.

Jag började stört böla när jag satte mig i bilen...

Det var då som det kändes: jaha, är det här allt?

Jag vet att jag har kämpat på så mycket i skolan så jag knappt hade nåt annat i tankarna än den där jäkla matten till slut.

Före skolan, efter skolan t.o.m på natten!

Jag kunde bara bryta ihop när jag kom hem från skolan, för jag var helt slut.

Jag var så uppslukad av det så när det väl blev stökigt på matte lektionen t ex, så hade jag jätte svårt för att koncentrera mig.

Jag kan inte läsa hela meningar då, utan jag hoppar mellan alla ord så jag förstår inte vad dom menar i matte boken och hur jag ska räkna.

Då kunde det vara värre än värst.

Men vissa gånger så blev det så svårt så det kändes som om hela huvudet brann på mig för jag hade koncentrerat mig så mycket.

Jag gick ett tredje år, bara för just matten...

På bara nåt halvår, så fixade jag matten, och fick VG..

Förra året så fattade jag ingenting..

Inget fastnade i huvudet.

Men nu så har det varit som att jag verkligen har bankat in allt som jag försökte lära mig.

Det har varit väldigt jobbigt.

Och samtidigt så har man mått dåligt till och från också under den tiden.

Men jag lyckades iallafall..

Jag vet ju också att jag inte skulle ha klarat av att gå på ett riktigt gymnasie.

Den koncentrationen och stresståligheten har jag inte.

Men ändå så tänker man ju liksom; åh.. om allt som har hänt, inte hade hänt, skulle jag ha tagit studenten på fredag.

Men det är ju ioförsig inte alla som kan ta studenten, så jag är ju inte ensam.

Men sen så finns det ju inget som säger att man är sämre bara för att man behöver ha mer hjälp och inte klarat av grundskolan och behöver gå på ett gymnasie där man håller sig på grundskolenivå för att få dom där betygen som behövs.

Det är ju inget fel med det.

Det är ju bättre än att bara hoppa av allt med skolan att göra och bara sitta hemma och inte ha nåt att göra alls..

Jag tänkte hoppa av skolan andra året för det blev så jobbigt..

Men så tänkte jag: men det blir ju inte bättre för det.. det är jobbigt och det tar emot väldigt mycket. vill jag komma nånstans, så är det bättre att jag stannar kvar och går 1 år till. Komvux tar inte in elever under 20år. och då var jag 18. Jag tycker att jag gjorde det rätta för mig, att stanna kvar.

Det var som en trygghet för mig också.

Jag visste liksom vad som gällde.

Samma rutiner, samma människor speciellt lärarna, dom känner jag ju ganska väl och jag känner förtroende för dom och dom vet hur dåligt jag har mått och hur jobbigt det har varit för mig.

Jag har ju även svårt för hastiga och drastiska förändringar.

Det blir som en rubbning liksom.

Inte precis likadant som förut.

Nu det här sista året, har jag haft lite tid på mig att fundera på vad jag ska göra när jag slutat skolan..

Och det kommer nog bli jätte bra..

Man får ju hoppas på det bästa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Oftast så sitter ju jag och grubblar på kvällarna innan jag somnar. Jag tänker hur dagen har varit: vad jag har känt och vad som har hänt. Idag har det varit en halvdan dag. Deprimerad vissa stunder, tjurig, trött, glad, lycklig och reserve...

    Att en sån liten skit sak kan bli så stort. En pytte liten sak som utvecklar katastroftankar som leder till känsloexplosion som i sin tur leder till tvivel vilket oftast KAN bero på en egen misstolkning då man REAGERAR först och TÄNKER sen....

  Jag ska inte ta ut allt i förväg, men så som det sett ut dom senaste veckorna så finns det inget annat än att ladda upp med ideér inför kvällen. Den jobbigaste tiden på dygnet då allt kommer på en och samma gång. Depressionen knackar på och v...

Att sträva efter bekfräftelse, empati och förväntningar kanske inte alltid är så där jätte bra. Till slut sitter man där i ett hörn och försöker ge sig själv bekräftelse, empati och förväntningar. Att leva sitt liv där ingen ser på, ingen hör ell...

Jaa... Precis som vanligt. Lite mer allvarligare och säkert vanliga tankar i vuxen ålder. Hur kommer livet se ut om några år? Kommer jag vara som vanligt? Kommer livet alltid vara som vanligt? Samma gamla rutiner? Samma gamla sega kvällar...