I flera dagar så har jag känt mig så ensam..

Som om allt skulle försvinna och jag är ensam kvar.

Idag så började en ny känsla och tanka dyka upp som är mycket bekant tråkigt nog.

Att jag måste och vill ändra på mig enligt mig själv.

Jag vet inte vart jag ska börja, för det håller aldrig sen iallafall.

Det är ju inte jag.

Men ändå, så finns det där och gnager.

Jag har väl som en slags ideal bild om hur jag ville att mitt liv skulle vara.

Tankarna lever sitt eget liv och är för starka och att kunna välja bort dom.

Att välja sina tankar går, men dessa har ett sånt järngrepp om min tankebana så alla bra tankar kan inte smita runt dom jobbiga.

Jag bröt bara ihop totalt en gång igår och idag igen..

Ångest attackerna har blivit allt tätare nu när det går så mycket upp och ner.

Ibland vill jag bara ge upp, men jag gör inte det.

Den där viljan och drivkraften sitter där bestämt nu.

Ingen och inget ska hindra mig från att leva mitt liv!

Det är mitt liv och jag bestämmer över det, thats it.

Och det är ju ändå i slutändan bara jag som kan leva det.

Det var allt nu..

kram/ e

P.S, jag kan inte vara mer lyckligare ändå.

Jag älskar dig Mattias   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Oftast så sitter ju jag och grubblar på kvällarna innan jag somnar. Jag tänker hur dagen har varit: vad jag har känt och vad som har hänt. Idag har det varit en halvdan dag. Deprimerad vissa stunder, tjurig, trött, glad, lycklig och reserve...

    Att en sån liten skit sak kan bli så stort. En pytte liten sak som utvecklar katastroftankar som leder till känsloexplosion som i sin tur leder till tvivel vilket oftast KAN bero på en egen misstolkning då man REAGERAR först och TÄNKER sen....

  Jag ska inte ta ut allt i förväg, men så som det sett ut dom senaste veckorna så finns det inget annat än att ladda upp med ideér inför kvällen. Den jobbigaste tiden på dygnet då allt kommer på en och samma gång. Depressionen knackar på och v...

Att sträva efter bekfräftelse, empati och förväntningar kanske inte alltid är så där jätte bra. Till slut sitter man där i ett hörn och försöker ge sig själv bekräftelse, empati och förväntningar. Att leva sitt liv där ingen ser på, ingen hör ell...

Jaa... Precis som vanligt. Lite mer allvarligare och säkert vanliga tankar i vuxen ålder. Hur kommer livet se ut om några år? Kommer jag vara som vanligt? Kommer livet alltid vara som vanligt? Samma gamla rutiner? Samma gamla sega kvällar...